Jag Àr uppvÀxt pÄ landet. Vid busshÄllsplatsen dÀr den asfalterade vÀgen blev till grus, kÀnde jag hur civilisationen tog sitt sista flÀmtande andetag. DÀr den oÀndliga grusvÀgen tog vid, började den enorma tristessen. En transportstrÀcka frÄn A till B, till ett rött hus med ladugÄrd, omringat av ett gÀrde mitt ute i ingenstans dÀr alla grannar hÀlsar pÄ varandra.
MP3-spelaren hade sedan lÀnge gjort avtryck pÄ mina jeans, sÄ som snusdosan gör hos en inbiten snusare. Den hjÀlpte mig att stÀnga ute ljudet av ödsligheten, pÄ min dagliga pilgrimsfÀrd genom skogen. Naturen var en sjÀlvklar del av vardagen. DÀrför betydde den ingenting, nÀr jag drog mina fingrar genom det lÄnga grÀset i vÀggrenen.
Jag satt vid köksbordet och blÀddrade igenom en enorm mÀngd universitetskataloger. De var min chans att ta mig ifrÄn det helvete dÀr jag inte passade in. Det jag fick offra var de promenadstrÄk i skogen dÀr jag kunde sjunga hur högt jag ville utan att nÄgon kunde höra, men det tÀnkte jag inte pÄ dÄ.
Flytten till storstaden var frigörande. Den var allt jag hade hoppats pĂ„ att det skulle vara. Ett tag var det sĂ„. Men varje gĂ„ng jag kom hem sĂ„ gick jag pĂ„ promenad och sjöng för hög hals och kollade efter svamp. Och smygrökte â en vana jag dragit med mig frĂ„n stan.
Jag kom ocksÄ hem nÀr jag mÄdde dÄligt. NÀr storstaden malt ner mig, nÀr hetsen blev för stor, fanns naturen dÀr för mig som ÄterhÀmtning. Det var en av anledningarna till att jag sökte mig tillbaka. Tillbaka till skogen.
Hur mÄnga gÄnger har jag inte suttit pÄ fest med mÀnniskor i perfekt valda storstadsoutfits som raljerat över hur korkade mÀnniskor Àr pÄ landet? Och jag har stÀmt in med ett skratt.
Detta Ă€r samma mĂ€nniskor som i dag har som högsta dröm att renovera ett hus pĂ„ landet. Att sitta och skita pĂ„ en mulltoa, och ha ett renoveringsobjekt i sitt liv â det Ă€r det helt plötsligt det vackraste man kan tĂ€nka sig. Att man tidigare raljerat över det, det spelar ingen roll.
Det Àr nÄgonting med att fylla 30 Är. Jag har trÀffat sÄ mÄnga som precis som jag, har lÀmnat landet för storstaden för att sedan komma tillbaka. Med skam. NedsÀnkt huvud. För vad man sagt. För vad man kÀnt. För att inte bli accepterad.
Men nÀr jag höjde huvudet igen, sÄg jag mina gamla promenadstrÄk i ett nytt skimmer, liksom mÀnniskorna och staden. Och jag kan fortfarande inte lÄta bli att dra fingrarna genom det höga grÀset.